Vad har du att vara deprimerad över? - Borderland
50898
post-template-default,single,single-post,postid-50898,single-format-standard,edgt-core-1.1.2,ajax_fade,page_not_loaded,,vigor child-child-ver-1.0.0,vigor-ver-1.11, vertical_menu_with_scroll,smooth_scroll,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Vad har du att vara deprimerad över?

Min grundsjukdom är depression. Den har kommit och gått, i olika nyanser och kraft.  Redan i gymnasiet kastade en psykolog fram ordet depression, men då förstod jag inte innebörden av det hela. Inte heller fick jag någon hjälp då, och inte sökte jag mer hjälp heller, för jag skämdes.

Depression är en sjukdom, eller ett syndrom, från helvetet. Den tar över allt i ens liv. Den tar också över allt i ens familjs liv. Depression är inte bara en människas sjukdom, utan en familjs. Det är fruktansvärt svårt att förklara vad depression innebär för en sådan, som aldrig behövt stå öga mot öga med depressionsmonstret.

”Vad har du nu att vara deprimerad över?”  Den frågan har ställts till mig otaliga gånger genom årens lopp. Jag är inte deprimerad över en viss sak, utan jag lider av depression. Det finns inte alltid en exakt orsak till depression. Visst, det kan finnas utlösande faktorer, som t.ex dödsfall, arbetslöshet och liknande. Men de är inte orsaken.

Depression kommer inte heller över en natt. Symtomen smyger sig på, ett efter ett. Man lär sig handskas med dem, man lär sig knep att överlista dem, man lär sig att hålla dem gömda. Lite som när ens syn blir sämre. Man beställer inte tid till ögonläkare direkt, utan istället kisar man med ögonen lite, sätter sig lite närmare TV:n och korrigerar kanske avståndet till boken för att se lite bättre. På något sätt kanske man önskar att det går över med tiden, eller att man väntar lite till, för inte är det väl så farligt ännu..

Depression är något som tar över livet. Hela ens tankevärld kan ändras, ens personlighet kan ändras. Ofta märker man själv att något är fel, men man förstår inte vad. Man går omkring i en svart dimma, ett ändlöst träsk, och vet inte vad man ska göra åt saken. Allt är tungt, hopplöst och besvärligt. Livet saknar betydelse, man ser inte längre det man såg innan. Man njuter inte av det man tidigare njutit av. Man känner ingenting. Ingen hunger, ingen glädje, ingen sorg.

Ofta krävs det någon slags ”incident”, för att man ska vakna upp och verkligen förstå att det är dags att göra något åt saken. Det är då man ”går i väggen”. I mitt fall var det en lindrig krock med bilen. Efter krocken såg min man till att jag kom in i vårdsystemet, och det var inte en dag för tidigt.

Jag har inget att vara deprimerad över. Tvärtom – jag har mycket att vara tacksam och glad för.  Tack vare den hjälp jag fått under flera år, har monstret blivit mindre. Oftast kan jag hantera det.

Men jag lever konstant med monstret under min säng.

2 Comments
  • Cecilia Isaksson
    Svara

    Tack för att du skriver om detta viktiga ämne! Det är jätte-bra och modigt av dig! Många är vi ju som på ett eller annat sätt berörs av depression. Hur tycker du man bäst kan hjälpa någon som är deprimerad? Har du några goda råd?

    Jag önskar dig en fin höst!

    3.10.2016 at 23:00

Post a Comment