Burnout är bara slapphet! - Borderland
51020
post-template-default,single,single-post,postid-51020,single-format-standard,edgt-core-1.1.2,ajax_fade,page_not_loaded,,vigor child-child-ver-1.0.0,vigor-ver-1.11, vertical_menu_with_scroll,smooth_scroll,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Burnout är bara slapphet!

Fortfarande finns dessa skriverier och tankegångar lite här och där. Att burnout, depression och även andra psykiska besvär klassas som ”välfärdssjukdomar”. Att samhället gör fel som låter dessa ”lata” mänskor få sjukersättning eller rehabiliteringsstöd. Att personerna bara ska rycka upp sej och ta sej i kragen. Jobba hårdare och sluta lata sej. Håret reser sej på min kropp då jag läser sådant.

Inte visste jag mycket om psykiska sjukdomar då jag var yngre. Jag visste inget om mediciner, annat än vad man nu hade hört om ”lyckopiller”.

Grovt sett kan man ju kalla en massa sjukdomar för välfärdssjukdomar. Knappast skulle diabetes, allergier, intoleranser och känsligheter heller finnas i lika stor utsträckning om folk åt och levde lite annorlunda. Inte heller skulle kanske hjärt-och kärlsjukdomar vara så allmänna om folk lämnade bort lite mer grillkorv och öl. Men likväl handlar det om riktiga sjukdomar. Som kräver riktig vård.

Jag vet tyvärr idag vad det är att ha bl.a. svår depression. Jag vet hur det känns att ha en panikattack. Jag vet hur det är att vakna på morgon och bara tänka på att man vill att det blir kväll så man får sova igen. Jag vet hur det känns när den enda utvägen verkar vara att dö. Jag vet hur det är att gråta så mycket att tårarna tar slut.

Jag vet hur det är att ha kognitiva besvär pga depression. Att inte kunna läsa sin favoritbok för att hjärnan inte hänger med. Jag vet hur det är att ha social fobi, att ha svårt att vara med mänskor och helst dra sej hem i den egna vrån. Jag vet hur det är att ljuga. Jag vet hur det är när det är som svartast. Jag vet hur totalt hopplöst det känns. Jag vet också hur bra man kan bli på att låtsas och gömma sina problem. Jag vet hur man blir expert på att hålla uppe fasaden. Jag vet också hur bräcklig den fasaden är. Jag vet också hur det känns när man har en brinnande längtan efter att någon ska riva fasaden, då man själv inte vågar. Eller inte kan. Men den spricker i något skede, förr eller senare.

broken

Jag vet hur det känns när man inte längre vet vem man själv är. Jag vet hur det är att känna sej totalt misslyckad och värdelös. Jag vet hur det är att bli bollad mellan olika instanser. Jag vet hur det är att leva under alla fattigdomsgränser. Tror någon att man vill göra det av fri vilja??

Jag vet hur det är att måsta kämpa för sina rättigheter. Jag vet hur det är att inte orka. Jag vet hur viktigt det är med en anhörig som orkar kämpa och fylla i blanketter då man själv inte klarar av det. Jag vet hur förnedrande det är och jag önskar det inte till min värsta fiende. Varför skulle jag då önska det till mig själv?

Jag vet mycket annat idag. Jag vet att det inte handlade om min ”svaga personlighet”. Jag vet att det inte handlade om lathet. Inte heller om vilja att ”bara gå hemma och drischa”. Det handlade om helt annat. Traumatiska händelser som hänt i livet och blivit obehandlade. Motgångar och problem. Men till största del var det alla ämnen i hjärnan som det inte fanns tillräckligt av. Jag vet idag att jag har varit allvarligt sjuk.

Jag vet idag också hur effektiva mediciner är. Jag vet också hur helande terapi kan vara. Jag vet hur det känns när man börjar märka att man lever. När blicken blir klarare. Jag vet hur det känns att få tillbaka energi man inte visste att man haft. Jag vet hur det är att sova en hel natt.

Jag vet hur det känns när man är lycklig. Det är jag nu. Jag vet hur glad man kan bli av att se vårens första citronfjäril. Jag vet hur man känner. Bara känner. För nu känner jag. Jag vet hur det känns när man börjar se vem man är. Jag vet idag vad det betyder att leva. Inte bara överleva.

Jag vet också vilken skepsis det råder mot människor som mig. Och det gör lika ont varje gång. Svår depression eller andra psykiska problem är inget man väljer, lika lite som man väljer en hjärtattack eller MS. Svår depression är en allvarlig, ibland livshotande sjukdom som ofta också tar sig uttryck i fysiska besvär.

Jag har fått kämpa för min vård. Jag har levt med inkomster under alla minimumgränser. Jag har fått vård och blivit bättre, det är jag evigt tacksam för. Jag njuter av livet och njuter av att få känna mig bättre och starkare dag för dag. Jag värdesätter de små sakerna i livet. Jag njuter av att få vara mamma till mina barn. Jag njuter av att ha ett så bra parförhållande som vi har. Någon annan kanske skulle ha gett upp för länge sen. Jag värdesätter min vardag. Varje dag jag lever är en gåva. Varje stund med min familj är dyrbar.

De som säger att depression bara är nymodigt påhitt och att vi bara är vana att ha det för bra och därför gnäller över smått vet inte vad de talar om. Kom inte och säg att jag är lat och bekväm. Jag ville aldrig ”ligga hemma i soffan” så länge. Det är inte ”bekvämt” att vara sjuk. Jag är bara glad att jag aldrig gav upp. Och tänker aldrig ge upp.

 

No Comments

Post a Comment