Lucka 11: "Tänk positivt och ge inte upp!" - Borderland
51144
post-template-default,single,single-post,postid-51144,single-format-standard,edgt-core-1.1.2,ajax_fade,page_not_loaded,,vigor child-child-ver-1.0.0,vigor-ver-1.11, vertical_menu_with_scroll,smooth_scroll,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Lucka 11: ”Tänk positivt och ge inte upp!”

Det har stormat i den finlandssvenska bloggvärlden kring psykisk ohälsa. Jag har lust att lägga mig lite i den debatten, men jag har haft fullt upp med barnkalas, advent och pulkabacksåkning, att jag inte hinner just nu.

Det är skrämmande att så många upprepar samma mantra när det gäller personer med psykisk ohälsa. Att de ska vara mer tacksamma för vad de har, och inte fokusera på dåliga saker. Att de ska tänka positivt och inte ge upp. Visst, jag håller fullt med om att man ska vara tacksam, och att man kommer längre i livet med en positiv inställning. MEN – det är skillnad på att ha en negativ syn eller att vara otacksam, och att vara sjuk. Det är helt skilda saker!

Jag är inte längre så sjuk som när det var som värst för några år sedan. Men jag minns ännu hur hemskt det var. Min man minns hur hemskt det var. Fast jag hade ”allt”, dvs hus, hem, barn, man, bilar och jobb och vad som nu anses sånt som man kan vara tacksam för, kände jag mig inte ett dugg tacksam. När ens hjärna är helt uppfuckad och man håller på att duka under, är man inte tacksam. Och att försöka vara positiv när döden verkar vara det enda alternativet, går bara inte. Hjärnan klarar alltså inte av det, inte på något jävla vis. Sjukdomen tar allt ifrån dig. Och vad då inte ge upp? När ger man upp? Ger man upp när man medger att man behöver hjälp? Ger man upp när man börjar äta mediciner eller gå i terapi? Vad är att ge upp enligt dem som säger att man inte ska ge upp?

Jag har aldrig upplevt mig som en negativ person. Inte heller otacksam. Inte heller som en som ger upp. En som inte varit svårt deprimerad eller lidit av någon annan svår psykisk sjukdom, kan helt enkelt inte förstå vilket helvete det är. Och jag förstår att de inte förstår. Jag lever med en man som har en allvarlig somatisk sjukdom. Inte kan jag för det säga att jag vet hur det är att vara han eller att ha hans sjukdom. För jag är inte han, och jag har inte den sjukdomen.

Jag skriver om alla dessa saker för att någon kanske kan få en inblick i vad psykisk ohälsa är. Jag kan bara tala för egen del, utgående från mina egna erfarenheter. Jag har fått grymma kommentarer slängda i ansiktet på mig, därför vill jag öppna upp dessa fördomar, försöka förklara hur det kan kännas för en som råkar ut för dessa ogenomtänkta och oempatiska kommentarer. De som ger kommentarerna menar ju inte illa, det förstår jag. De säger något som de tror ska kännas bra. Och det uppskattar jag. Ändå kan det bli helt fel.

Jag har egentligen bara ett råd, och det gäller alla människor: döm inte innan du vet eller förstår. Kritisera aldrig utan att veta vad som ligger bakom. Vill du veta vad som ligger bakom, fråga. Får du ett svar, lyssna. Vill du inte fråga, gå inte bakom ryggen och prata skit, utan var tyst. Jag kan inte tro att någon som lider av någon sjukdom frivilligt ger upp, vad nu sen det innebär. Alla kämpar nog så gott de kan för att må bättre, det är jag helt säker på.

Min kropp har tänkt ge upp några gånger. Men den har orkat. Jag har orkat, jag har kämpat, jag har lidit, jag har misslyckats, jag har lyckats. Men jag har aldrig gett upp. Därför sitter jag här idag, och du läser vad jag skriver.

DET är jag tacksam för.

No Comments

Post a Comment