Lucka 12: "Acceptera dig själv" - Borderland
51154
post-template-default,single,single-post,postid-51154,single-format-standard,edgt-core-1.1.2,ajax_fade,page_not_loaded,,vigor child-child-ver-1.0.0,vigor-ver-1.11, vertical_menu_with_scroll,smooth_scroll,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Lucka 12: ”Acceptera dig själv”

Dethär med att acceptera sig själv är något jag funderat mycket på. I alla veckotidningar läser vi rubriker som handlar om att älska och acceptera sig själv trots fel och brister, för att på nästa sida läsa om ”3 tips för hur du får mindre rumpa på 2 veckor”.

Jag tror inte att man kan acceptera sig själv som man är helt och hållet. Och ju mer jag tänker efter, vill jag inte det heller. Jag ska försöka förklara hur jag resonerar:

Jag accepterar mitt utseende i stort sett. Visst har jag sådant jag kunde vara utan, men är sådär ganska nöjd ändå. Jag accepterar min personlighet, jag tycker själv att jag faktiskt är en ganska bra människa. Jag accepterar mina brister och fel, som t.ex tristare personlighetsdrag. Jag accepterar också mina sjukdomar och diagnoser. Jag accepterar att min hjärna är lite avvikande, och att jag måste sköta om den på ett annat sätt än tidigare för att må bra. Jag accepterar att jag kanske aldrig kan anses vara fullt frisk (vem är nu det sist och slutligen, och vad är fullt frisk?).

Det jag inte accepterar är att må skit. Jag kan inte acceptera ett sådant jag som inte känns som jag. Jag vill inte acceptera det, att jag inte klarar av det jag vill. Jag accepterar inte att jag inte orkar så mycket jag skulle vilja orka. Jag accepterar inte att min familj lider varje gång jag har en dålig period.

Det att jag inte accepterar att må skit, är ju egentligen det som får mig att orka kämpa vidare. Kämpa för att må bättre, kämpa för att vardagen ska bli bättre, kämpa för att vår familj ska ha det bättre.

Jag hoppas ni förstår hur jag menar, det är inte så lätt att förklara. Jag accepterar alltså sjukdomen som en del av mig, men jag accepterar den bara till den grad att jag orkar kämpa emot den. Om jag accepterar sjukdomen helt, blir det lättare att låta den ta över. ”Jaha, det är nu såhär, och det blir aldrig bättre”.

Jag ser mig själv som  i en boxningsring. Många gånger har jag legat där i fosterställning, blåslagen och blödande, och nästan kastat in handduken. Men någonstans har jag hittat en livsglöd, skrikit ”Fuck this shit!”, stigit upp, och fortsatt slåss.

Jag accepterar min fiende, och jag hyser stor respekt för den. Men jag kommer aldrig att kasta in handduken.

No Comments

Post a Comment