15: Behöver vi vård på svenska? - Borderland
51185
post-template-default,single,single-post,postid-51185,single-format-standard,edgt-core-1.1.2,ajax_fade,page_not_loaded,,vigor child-child-ver-1.0.0,vigor-ver-1.11, vertical_menu_with_scroll,smooth_scroll,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

15: Behöver vi vård på svenska?

Jouren i Vasa och språkfrågan. Jag hade inte tänkt lägga mig i debatten, för dels bor jag inte i Österbotten, dels anser jag mig inte känna till tillräckligt om politik och lagar för att kunna uttala mig om saken. Men jag kan berätta en historia. Christines historia, min historia:

Jag har tre barn. Två av dem fick jag föda på Ekenäs BB, och det var otroligt fina upplevelser på alla sätt och vis. När jag väntade vårt tredje barn, hade de redan stängt Ekenäs BB, trots starka protester. Vi skulle föda på Lojo sjukhus i stället. Det sades till mig, att jag har rätt att få föda barn och få vård på mitt modersmål, svenska, i Lojo. Att jag enligt lag har rätt till det.

Så kom dagen, när vi snabbt fick hoppa i bilen och köra till Lojo. Jag hade alla papper, rådgivningskort och annan info med mig, jag hade också lappen de hade bett om, lappen där jag skulle berätta om ”önskemål kring min förlossning”. De var på svenska.

Även om jag är tvåspråkig, vet jag av erfarenhet, att när man drabbas av smärta eller chock, kan allt annat utom det egna modersmålet ”försvinna”. Därför upplevde jag det som viktigt att få tala svenska under förlossningen.
Vi blev mottagna av en svenskspråkig sköterska. Hon skötte om inskrivningen och byråkratin, hon ”vårdade” inte. Eftersom förlossningen redan var i gång, förpassades vi till förlossningssalen, där vi fick en egen barnmorska. Hon kunde ingen svenska alls. Det fanns ingen svenskspråkig barnmorska på plats. Sorry. Igår fanns det nog.

Nå, inte hjälpte det annat än att börja föda. Barnmorskan verkade kylig, hon frågade inte ens vad jag heter. Jag och min man Conny pratade (jag kved, svor och skrek, han svarade med normalt prat) med varandra, men barnmorskan förstod inte vad vi diskuterade. Hon verkade inte gilla det, och svarade med tystnad. Det står i min förlossningsberättelse att Christine känner si och så, Christine prövar sitta på gymnastikboll, Christine prövar på akupunktur osv. Mitt första namn är Christine, men ingen har någonsin använt det namnet. Aldrig. Men denna barnmorska frågade inte vad jag hette utan kollade bara från datorskärmen, och för henne var jag därför Christine.

Försök nu sen förklara hur det känns, på ett annat språk än ditt eget. Du sitter där, på en stor gymnastikboll och gungar, din kropp vrider sig av den värsta smärtan som finns, du har akupunkturnålar instuckna i hårbotten, i öron och händer, och så ska du försöka beskriva om smärtan du känner just nu är stickande, går i vågor, eller hurudan. Och var exakt den känns. Hur förklara att det känns som att hela ryggen håller på att gå av, och att hela bäckenområdet känns som att det stod i lågor. På annat än ditt modersmål? Jag klarade det inte. Fast jag kan finska.

Jag försökte be om en PCB-bedövning. Men jag borde ha förstått att be om en PARASERVIKAALIPUUDUTUS, eller ens KOHDUNKAULAPUUDUTUS. Men det kunde jag inte. Borde jag ha krävt en tolk och väntat på den? Förlossningen räckte bara några timmar, ingen tolk skulle ens ha hunnit i tid. Men enligt lag… eller så int.. sorry. Aj, barnet kom redan? Utan bedövning. Sorry. Vi skriver hit att Christine föder en frisk pojke, och att pappa Goni klipper navelsträngen.

Nå, barnet föddes, och allt var medicinskt sett ok. Jag tillbringade ca 4 dygn på Lojo sjukhus, då barnet hade svårigheter med ätandet i början. Ingen gång fick jag en svenskspråkig sköterska eller barnmorska. Men enligt lag… eller så int.. sorry.

Där låg jag i sjukhussängen, orolig för barnet och enormt trött. Så mitt i natten märktes det att barnet var uttorkat, och det blev brått. Där skulle man i dåligt skick, med sömnbrist, med hormoner som råddade bort hjärnan och allmänt sömndrucken ta beslut och svara på svåra frågor. Mitt i natten, och igen på ett främmande språk. Sorry. Finns ingen svenskspråkig just nu.. men enligt lag… eller så int.. sorry. Du klarar dig ju riktigt bra på finska! JA MEN VAD HAR JAG FÖR ALTERNATIV ÄN ATT KLARA MIG PÅ FINSKA? BEGÄRA EN TOLK , KL 03 PÅ NATTEN?

Missförstå mig inte. Jag klarade mig nog helt bra, och allt gick väl, det är inte fråga om det. Jag vill också poängtera, att jag fick alldeles utmärkt vård i Lojo, alla skötte sin sak på ett kunnigt och professionellt sätt. Jag anklagar inte vårdarna eller vården i sig. Men var fanns min lagliga rätt att få allt detta på mitt eget modersmål? Den fanns säkert i någon lagtext eller paragraf, men i praktiken fanns den inte alls. Hur skulle allt detta ha varit för en sådan person, som faktiskt inte kan finska?

Enligt lag borde jag också ha fått min förlossningsberättelse (epikris) översatt till svenska och hemskickad. Det har nu gått 3 år sedan denna förlossning, och ingen svenskspråkig förlossningsberättelse har synts till. Den finskspråkiga fick jag nog. Den, där det står att Christine inte pratar så mycket, utan koncentrerar sig duktigt på förlossningsarbetet. Och att pappa Goni aktivt stöder Christine. Vad då inte pratar? Jag pratade och svor nog, men på svenska. Det kanske inte räknas som människoprat då. Och vem är Christine och Goni?
Dethär handlar inte om att vi svenskspråkiga gnäller och skriker igen, eller att man ska klara sig på finska i Finland. Vad jag vet, har alla finländare enligt lag rätt att få grundservice på sitt eget modersmål. Om detta inte fungerar i Lojo, hur ska det då fungera i Seinäjoki? Jag förstår inte denhär saken, och jag tycks inte vara den enda som inte gör det.

Vi finlandssvenskar är finländare. Men det finns sådana bland oss, som inte kan finska. Vi måste kunna garantera att de får behålla sin rätt att få service på sitt modersmål.

h. Christine och Goni

(vi heter på riktigt Celinda och Conny)

6 Comments
  • sämreängoogletranslator
    Svara

    Bra skrivet! Jag för min del hör aldrig finska i min vardag. Jag studerade finska under hela min skoltid så jag kan oftast klura ut vad som i stora drag sägs på finska, i vardagssituationer, typ i nån grannstad i nån butik. Ibland inte. Men prata om hälsa? I ärlighetens namn, nej. Hur fasiken säger man till exempel att min ettåring har tungt att andas, hur pass svullen hon är i halsen? Ja, skriv in det på Google translator å jag misstänker att det är mer korrekt än vad jag säger. Å fastän det kanske inte är en krissituation skulle de väl vara tvungna att skicka en ambulans pga svårigheter att förklara andnöden… Svenska yle efterlyser historier från finlandssvenskar som inte fått vård på svenska. Kanske vill du delta med din?

    16.12.2016 at 08:03
  • Maria Eriksson
    Svara

    Bor i en finsk kommun och har fött alla mina barn ”på finska” men hade ju nog mycket hellre fött ”på svenska” om jag hade haft den valmöjligheten. Svårt, precis som du skriver, att i en utsatt situation och under svåra smärtor plötsligt komma på de finska orden för ”pressande”, ”klämmande”, ”olidlig”, och jag vill verkligen ha epiduralbedövning just nu” mfl…
    Kommer ihåg att jag dagen efter förlossningen kände att det snurrade i huvudet och jag hade svimmningskänslor och jag blev orolig. Jag visste inte hur jag skulle förklara det på finska. Blev tvungen att ringa hem till min man och fråga hur jag skulle förklara känslorna åt barnmorskorna på finska… Nu bor vi i en väldigt finsk kommun och jag förstår att man kanske inte här kan plocka fram en svenskspråkig ”sådär bara” och min man var ju med som är tvåspråkig och jag kände ett stort stöd i honom. Han var – tack och lov – min tolk…

    16.12.2016 at 16:02
  • nina fiskars
    Svara

    jag tycker det där var jättebra skrivet, celinda. jag har jobbat med dig i karis, men nuförtiden bor jag i närpes. jag tycker själv att jag klarar mig på finska, men jag fasar för om det händer barnen nåt och det inte finns nån svnskspråkig närvarande. jag minns när jag gick på 7:an o hamna till hesa sjukhus bland endast finskspråkiga i ett par veckors tid. redan upplevelsen att ha råkat ut för nåt som var skrämmande var jobbigt. och sedan inte förstå vad alla läkare stod och talade om vid sängkanten var ännu svårare. man hade ju bara skolfinskan att gå på då (illativ, ablativ osv, fattade noll). har själv fött mina barn i sverige, och är imponerad över vilken service finnar får i sverige. de ville ha in en som talade finska åt mig, fastän jag sa att jag kan inte finska så bra, talar hellre svenska. vi finnar kan tycka att svenskar är ”fjolliga”, men vi finnar har nog inte så mycket sisu vi heller i utsatta situationer.

    16.12.2016 at 23:00

Post a Comment