Vad hände år 2016? - Borderland
51291
post-template-default,single,single-post,postid-51291,single-format-standard,edgt-core-1.1.2,ajax_fade,page_not_loaded,,vigor child-child-ver-1.0.0,vigor-ver-1.11, vertical_menu_with_scroll,smooth_scroll,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Vad hände år 2016?

Jag kan ärligt säga att år 2016 var ett av de mest händelserika åren på länge. Här kommer i korthet lite glimtar från året som gick.

Januari.

Jag inledde året med en galloperation. Fick plötsliga, svåra besvär på hösten 2015, och var inlagd en tid på sjukhus. I januari opererades jag som planerat, och ut plockades en mycket inflammerad gallblåsa och 50 gallstenar, vilket kirurgen sade att var otroligt. Jag opererades den 18.1. och hade ett par veckor på mig att återhämta mej.

31.1 ordnade vi nämligen Connys 40-årsfest. Jag hann precis återhämta mig, och vi och gästerna hade en jättekul fest.

 

Februari.

I februari kom vintern ordentligt, och vi försökte åka pulka och vara ute i snön så mycket det gick. Jag var ännu mitt i min erfarenhetsexpert-utbildning, och hade mina första framträdanden i dessa tider, vilket var jättespännande. Februari innehöll också födelsedagar och sportlov. Februari gick också i skidningens tecken. Jag låg hemma i soffan och såg på film med barnen, och följde samtidigt med när Conny skidade Jämiloppet och senare Vasaloppet.

 

Mars.

I mars började vintern sakta ge vika för våren, och vi plockade fram cyklarna och gjorde korta cykelturer.

Vi var också i Åbo, på Logomo på en av The Voice of Finland:s semifinaler. Och när man blir tillfrågad om man vill gå på bild med Michael Monroe, så säger man inte nej.

 

April.

April var en av de mest viktiga månaderna. Jag föreläste några gånger, jobbade med erfarenhetsexpert-utbildningens slutseminarium, och jag kände att allt jag gjorde var jätteviktigt. Det var en tung men härlig månad. Responsen jag fick från föreläsningarna var så överväldigande och positiv, att jag kände att jag verkligen var på rätt väg med vad jag hade gett mig in på.

Den 20.4 var det dags för vårt slutseminarium, och jag fick tala en timme där. Det blev en vändpunkt i mitt liv, kan jag gott säga. Jag tänkte spy av nervositet, men det gick bra, och responsen var återigen så positiv, att jag kände att jag måste få göra om det. Och det har jag ju fått, som tur är! Med mitt intyg och blombukett i handen, hade jag en stark känsla av att en ny era i mitt liv just hade börjat.

 

Maj.

Då kom värmen, och vi var mycket på gården och fixade. Jag fick ett av de bästa morsdagskorten någonsin.

 

Juni.

Sommarlov, skolavslutningar, dagisavslutningar, doften av nyklippt gräs, solsken och regn. Turer till simstranden i ur och skur nästan. Juni innehöll så mycket, att jag inte kan sätta ut bilder på allt. Men jag var bla med i en artikel i tidningen Respons, jag fick föreläsa på skriftskoleungdomar, jag fick vara assistent åt min syster när hon och hennes team gjorde en ny musikvideo, jag var på en photoshoot och tog bilder till min webbsida som jag höll på och byggde upp. Vi var med familjen på utflykter i skog och mark. Grillade pinnbröd över öppen eld.

  

 

Juli.

Vädret var omväxlande, men några dagar var det extremt hett, förstås just då när AC:n på bilen hade pajat. Vi var på sportplan, på Kimitoön, i Väståboland, i Helsingfors och i Österbotten. Grillade alla dagar det gick, lagade ”skakagurka” och åt vattenmelon och glass. Vi var på bröllop, jag höll några föreläsningar.

 

 

Augusti.

I augusti försökte vi njuta till max av de sista lediga veckorna. Vi besökte Sveaborg, vi simmade och hälsade på släktingar och vänner. Jag föreläste några gånger. Så kom boken Elämänmuutos ut. I den finns 11 berättelser om människor som varit med om någon slags vändpunkt i sitt liv. Min och Connys berättelse är en av dem. Jag försökte också börja träna regelbundet i hemmagymmet. Så bra har jag inte lyckats ännu, men gör mitt bästa.

 

September.

Det finns inte tillräckligt med adjektiv för att beskriva hur härlig denna månad var. Jag fick vara med om så himla mycket, att jag ännu får nypa mig i armen för att kolla om det verkligen är sant. Jag fick föreläsa på olika ställen, bla på en förenings jubileum och på Lappviken tillsammans med Kristian Wahlbeck. Tack vare bidrag från von Julins stiftelse, hade jag möjlighet att åka till Prag på 5th European Conference on Mental Health. Jag fick tillbringa 4 alldeles underbara dagar i ett vackert och varmt Prag. Jag representerade KoKoa ry under denna resa. Samma kväll som jag kom hem från Prag fick jag tillbringa tid med goda vänner som jag inte ser så ofta, det var härligt. Så efter  några dagar körde vi till TV-studion i Helsingfors, där vi var med i programmet Efter nio. Det var också en ny och häftig upplevelse. Någon dag senare fick jag föreläsa i Karis, och därifrån åkte jag tåg till Åbo och åkte över till Sverige. Återigen fick jag delta i en resa tack vare von Julins stiftelse. Jag åkte på studiebesök med en grupp, jag var på studiebesök till Hjärnkolls kontor i Stockholm. En otroligt givande och intressant resa! Vi hann också vara på friidrottstävlingar på Åland med familjen. I september lanserade jag också min webbsida borderland.fi, som jag jobbat på vid sidan om allt annat under flera månaders tid.

 

Oktober.

Hösten kom med vackra, krispiga dagar. Oktober var en lite lugnare månad, det var lite flunssor, lite scoutläger, lite det ena och det andra. Jag och Conny firade att vi varit tillsammans 19 år, nästa år blir det 20 år. Helt otroligt, både att det faktiskt är så länge sedan vi träffades, och att vi hållit ihop trots alla motgångar och övrigt. I slutet av månaden blev Conny sjuk och hamnade in på sjukhus. Det blev operation, och efter det en lång sjukledighet med hemsjukvård varje dag och annat. Det var som tur ändå inget desto allvarligare, så det var mer obekvämt än jobbigt. Oktobers absoluta höjdpunkt var Psykosociala förbundets höstmötesdagar i Vasa. De hade bjudit in två talare, Klaus Härö och mig. Temat var ”Berättelsens kraft”. Jag fick också (som representant för Livsgnistan rf) delta i allt övrigt program, dvs själva höstmötet, teaterbesök och annat. Det var otroligt fina dagar i Vasa, är tacksam för allt jag fick vara med om där. Jag hann också gå ut och äta med en vän jag inte träffar så ofta.

 

November.

Den första snön föll, vi firade en 3-åring, skidade (inte jag dock), hade kalas. Jag var bl.a i Axxell och föreläste, det är alltid lika härligt att vara där. Jag besökte också Mentalhälsomässan i Helsingfors. Jag fick även tala i Tavastehus, på tillfället ”Kokemusasiantuntijuuden ABC”. Det är ännu lite pirrigt när jag ska prata på finska, men bra har det gått, och litar på att det går ännu bättre ju mer jag får träna på det. Dessutom hade jag äran att få tala på Ekåsen vid två tillfällen i november, med olika rubriker. November var en ganska hektisk månad, och jag var ganska trött mellan varven. Långa söndagsbruncher, soffhäng och tända ljus gav energi.

 

December.

December var vädermässigt ganska grå och trist. Jag hade hela december ledigt med tanke på föreläsningar, vilket var skönt. Det fanns tillräckligt med annat att göra. Det var släktkalas, barnkalas, familjekalas, avslutningar, julfester och så favorithögtiden jul. Jag beslöt också i november att jag skulle skriva en egen julkalender kring fördomar på bloggen. Det visade sig vara både tyngre och jobbigare än jag hade tänkt, inte minst med tanke på att jag skrev den på två språk. Ändå ångrar jag inte beslutet, för varje inlägg väckte diskussion,  jag fick mycket respons och många kommentarer, och det uppskattade jag stort.

Själva julen i år var lite annorlunda än tidigare. Då vi i år pga orsaker som vi inte själva kunnat påverka har haft det extremt svårt med ekonomin, skalade vi bort mycket som gick att skala bort. Vi skalade bort sådan julmat som vi tyckte att inte behövdes, och julklapparna valdes och planerades noggrant så att barnen fick vad de ville och behövde. Åt oss själva köpte vi inget annat än varsin godisask. Julen var ändå precis så härlig och fin som jag hade hoppats, ingen saknade lutfisken eller kålrotslådan, och barnen var nöjda med sina klappar. Jullovet var för mig också en tid då jag hade möjlighet att träffa goda vänner, som jag annars inte hinner träffa så ofta. Barnen fick en gitarr till julklapp av sina morföräldrar, så jag har fått träna upp mina rostiga gitarrkunskaper också, vilket har varit roligt. Vi har spelat spel, ätit godis, gått på bio, spelat spel och träffat släktingar.

   

 

Året 2016 går till historien som ett av vår familjs tyngsta år, men samtidigt bästa, hur skumt det än låter. Vi har fått kämpa för att få allt att gå runt, och många gånger har vi gråtit och nästan slutat kämpa. Jag har många gånger varit oerhört trött och ångestfylld. Men så har det funnits ljusglimtar också, som har gett den där knuffen framåt. Jag har träffat människor som blivit betydelsefulla för mig, jag har fått hjälp från oväntade håll, jag har känt att det löser sig. Conny har uppmuntrat och stöttat.

I detta inlägg valde jag att lyfta fram det positiva, för det är det positiva som för mig framåt, som får mig att kämpa vidare. Allt det svarta finns där ändå, men jag vill inte att det ska vara det enda jag kommer ihåg från 2016.

Erfarenhetsexpert-utbildningen var en av mitt livs vändpunkter. Den processen var tung men den har ändrat riktning på mitt liv. Jag har så många år tänkt att jag måste ”göra något” för att ändra på inställningen till psykisk hälsa, minska på fördomar, få mänskor att förstå. Men jag har inte vetat vad jag ska göra. Här står jag nu, med 29 avklarade uppdrag i bakfickan, främst föreläsningar. Med färdigt inbokade uppdrag framför mig. Jag är med i olika föreningar, jag sitter med i olika arbetsgrupper, utvecklingsgrupper och styrgrupper. Jag känner att jag nu är på rätt väg i mitt liv. Jag har många spännande projekt på gång, som jag ser fram emot. Jag är ännu inte frisk, men jag mår bättre. Många har kallat mig modig och stark när jag vågar berätta och prata. Jag är inte modig. Mina sjukdomar har tagit så många år ifrån mig av mitt liv, och nu känner jag att jag får tillbaks lite av det jag förlorat, att jag ”ger tillbaks” åt sjukdomarna. Inför varje framträdande är jag så nervös att jag nästan spyr. Efteråt har jag råddig mage och är jättetrött. Men jag vet innerst inne att jag klarar det, och att jag klarar det bra. Jag vet att magen lugnar sig, jag vet att jag inte spyr, jag vet att tröttheten släpper.

Jag är tacksam för året, tacksam för alla mänskor som stigit in i mitt liv, mänskor som låtit mig stiga in i deras. Tacksam för alla nya intryck, alla nya platser jag fått uppleva. Tacksam för alla mänskor som visat att de tror på mig, litar på mig. Tacksam för mänskor som öppnat sitt hjärta för mig. Tacksam för alla mänskor som ser mej, som uppskattar mej för den jag är. Tacksam för alla som läst min blogg, som kommenterat och hört av sig.

Jag ser med spänning fram emot 2017, jag har på känn att det blir ett bra år.

 

 

 

 

 

 

 

No Comments

Post a Comment