När en dörr stängs.. - Borderland
51437
post-template-default,single,single-post,postid-51437,single-format-standard,edgt-core-1.1.2,ajax_fade,page_not_loaded,,vigor child-child-ver-1.0.0,vigor-ver-1.11, vertical_menu_with_scroll,smooth_scroll,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

När en dörr stängs..

Alla har hört uttrycket om att när en dörr stängs, öppnas en annan. Jag står nu i en helt ny situation. Jag har egentligen inte stängt någon dörr, men däremot har flera dörrar öppnats. Tittar jag i backspegeln och går tillbaka ett drygt år, var det nog ont om öppna dörrar. Jag kämpade med sjukdom, oklara diagnoser, stred med instanser och kände att alla dörrar bara slogs igen, rakt i ansiktet på mig.

Men så började jag min EE-utbildning, och något hände. Det var som i Plussa-reklamen, det bara ploppade runt mig, det ramlade ner chanser, erbjudanden och möjligheter. Jag gjorde redan under slutskedet av utbildningen ett beslut om att tacka ja till allt jag bara kan. Jag steg ordentligt utanför min egen comfort zone, och gjorde saker jag aldrig gjort tidigare. Jag hittade mig själv i tidningsartiklar, jag hittade mig föreläsande för både små och stora grupper, jag hittade mig själv i ett rum där mitt prat bandades in för studiesyfte, jag hittade mig själv i radioprogram. Jag hittade mitt namn i olika programblad sida vid sida med riktigt stora namn. Jag hittade mig själv på studieresa till Stockholm, på konferens i Prag. Plopp plopp, lät det. Och jag stod där och fångade bollarna, och tänkte: hur sjutton har jag hamnat här?

Det känns som att jättemånga dörrar är öppna, och de bara ropar på mig att komma in. Någon kan tycka att det bara ploppar och jag plötsligt får en massa, helt ”gratis”. Men vägen hit har varit extrem, lång och tung. Jag har jobbat hårt sedan 2009 för att komma hit. Det som händer nu måste ju vara belöningen för 8 års hårt slit. 8 år av kämpande, misslyckanden och motgångar. Man kan väl säga att 8 år av plopp-förstoppning nu äntligen har släppt, så inte så konstigt att det nu kommer rejält istället.

För varje uppdragsförfrågan är jag oändligt tacksam. När jag får ett EE-uppdrag lägger jag ner mitt hjärta och min själ på det. Jag tar inget med en klackspark. Inga uppdrag är heller lätta. Det är trots allt på ett väldigt djupt och personligt plan jag rör mig på. Jag kämpar med en ofantlig nervositet innan varje framförande, men när jag väl står och pratar, brukar jag genomsyras av ett stort lugn, och jag tror att publiken inte heller ser hur spyfärdig och skakig jag är strax innan jag öppnar munnen.
”Det är bara att se vaner ut”, tänkte jag när jag satt i Green room och sörplade Jaffa med Lenita Airisto och Seela Sella med flera. Det efter ett mycket lyckat framträdande på Women of the world-festivalen i Tamperetalo. Och jag såg vaner ut, delade ut visitkort och åkte hem med ett stort leende på läpparna, återigen tacksam och lite förundrad.

Jag har alltid småskrattat åt min man, som har allt i excel-tabeller. Ekonomi, träningar och allt finns i prydliga excel-tabeller. Nu har jag en egen excel-tabell, som känns oerhört viktig. Jag har fört bok över alla mina EE-uppdrag. Imorgon, 20.4 är det ett år sedan jag blev färdig och fick mitt intyg. Sedan dess har jag haft drygt 50 olika uppdrag. Dessutom har jag fortlöpande uppdrag i olika föreningar, i utvecklingsgrupper, arbetsgrupper och samtalsgrupper. Jag kan inte beskriva känslan när jag får hem kopior på uppdragskontrakt och liknande, och under mitt namn står ”Nimike: Asiantuntija”.

Från att ha legat i soffknuten och tänkt att det aldrig blir något av mig, har jag kommit en grymt lång bit på vägen. Vägen har inte varit varken rak eller lätt, och kommer inte att bli det heller. Men jag fortsätter gå min egen väg, vare sig det ploppar eller inte ploppar. Jag har hittat min väg, och det är rätt väg.

Imorgon är det som sagt ett år sedan jag och mina studiekamrater fick våra intyg. Jag tackar universum för att jag blev uttagen till utbildningen, för att jag hade så fantastiska kurskamrater och så professionella kursdragare. Utan dem alla skulle jag inte var där jag är idag.

Tack.

No Comments

Post a Comment